duktig?

En kommentar som vi oftast får angående friluftsliv är att vi är duktiga. Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till det. Är vi duktiga? Är det därför vi håller på? För att sträva efter duktighets stämpel?

Jag ser inte oss som duktiga. Jag gör det inte för att få bekräftelse. För mig är det egentligen en livsstil. En livsstil där hela familjen kan vara med. Ett gemensamt intresse för hela familjen. Ett sett att erbjuda barnen ett annat liv än att sitta framför skärmar hela dagarna. En motvikt till dagens stressade samhälle. I naturen finns inga färdiga ramar. Inga könsroller, inga färdiga lekar. Alla får vara den de är. Jag tror att det är viktigt att göra saker tillsammans som familj. Att vi håller ihop. Att alla får vara med och uppleva och delta. Att alla känner att de har ett värde. Livet stannar inte bara för att man har familj, man måste bara hitta nya vägar och mönster för att alla i familjen skall må bra. Allt har sin tid.

Vi letade länge efter ett gemensamt intresse för hela familjen. Efter att jag gått några kurser med utepedagogik som tema föll polletten ner. Det är friluftsliv vi skall satsa på. Det har vi ju egentligen hållit på med hela tiden, men inte uttalat det. Inte vågat satsa fullt ut.

Visst finns det saker vi inte kan göra tillsammans. En del saker behöver man få göra ensam, en del saker kan barnen faktiskt inte delta i. Ibland behöver man tanka egentid. Ibland behöver man som par faktiskt dejta och uppleva saker tillsammans utan barn.

Just nu befinner sig min man tillsammans med sin kusin på en nattpaddling med kajak i Esse å. Jag skulle gärna vara med, men just nu går det inte att planera en paddlingstur kl 21.00 på kvällen och förvänta sig att båda kan delta. Den där ”någon” skall vara hemma med barnen. Nattbarnvakter med kort varsel är inte så lätt att hitta. En annan gång är det min tur (fast mitt friluftssällskap är inte lika omfattande som min mans, tyvärr, kvinnor med friluftsliv växer inte på träd direkt). Det jag vet är att min man kommer hem betydligt gladare och positivare än han var när han åkte hemifrån.

Vi lever mycket på drömmar. Vi tittar i tidningar och på internet och drömmer oss bort till olika platser och ställen. En del drömmar kommer vi aldrig att uppleva och en del saker upplever vi utan att vi ens har drömt om dem.

På fjälltur i Österbotten

För några veckor sedan hade vi sällskap på tälttur, eller ”fjälltur” som en av mina oslosystrar ville kalla det. (Ja vad skall man egentligen kalla det när man tältar i skogen i platta Österbotten?) Vi hade förmånen att ha sällskap av (en del av) min familj. Några kom bara för en stund av gemenskap på kvällen medan 3 av mina systrar stannade över natten. 6 vuxna och 6 barn övernattade i 3 tält. En riktigt skön känsla när man har fint sällskap. Vädret var inte det bästa, kallt, blåsigt och småregnigt med sol däremellan. Men den här sommaren har ju inte bjudit på så mycket annat så man får ta vädret som det är.

Vi passade på att njuta lite extra när vi fick umgås med mina syskon som annars bor alldeles för långt borta. Fäboda blev målet. Vi hade tänkt oss Köpmanholmen, men vi insåg att det är lättare för icke övernattande sällskap att ta sig ut till Fäboda än att komma över till Köpmanholmen.

Jag testade för övrigt att fixa till en kladdkaka i apelsinskal och jag kan bara konstatera att ni inte behöver testa… 🙂 det blidde till ingenting om vi säger så. Och för första gången sov jag relativt gott i tältet. I och med att vi bara gick ca 1 km från bilen passade jag på att ta med en liten kudde och det gjorde susen. Numera äger alla i familjen en egen campingdyna, jag fyndade på rea i Kokkola.

Luna fixade andra tältnatten relativt bra. Hon skulle ut och uträtta sina behov på morgonnatten. Lite rädd får man vara att hon skall trycka hål i liggunderlagen med sina vassa klor.

20150704_224758

Vem behöver en egen sommarstuga?

20150704_234341 20150704_231632 20150704_224840

Kvalitetstid och jakt på långlina

Igår när dottern var på ett utlovat café besök med moster och kusin åkte sonen och jag ut till Fäboda. Vi tog två flugor i en smäll, kvalitetstid tillsammans och för att söka efter ett kvarglömt hundkoppel. Efter förra gångens tälttur till fäboda glömde vi kvar Lunas långlina. Eftersom den var rätt dyr och vi faktiskt har saknat den här hemma var det värt ett försök att se om den fanns kvar.

Vi cyklade längs med stranden fram till vårt tältställe. Tyvärr fanns inte långlinan kvar, tydligen har någon hittat den och ansett att de behöver den bättre. Istället för att deppa tog vi fram vår medhavda picknick och satt på klipporna och njöt. Jag fuskade lite den här gången och stannade vid Sale och köpte bulle och limsa. Kaffe hade jag med i min termos.

Vi cyklade sedan en liten bit till i skogen. En härlig liten stund på tumanhand med sonen. Han konstaterade att han inte ens blev trött i benen. Cyklarna mådde nog inte så bra över sanden som kom in överallt, men det var det värt. Att cykla i vatten i strandkanten var riktigt roligt och jag märkte att sonen njöt.

En utfärd behöver inte vara lång, inte välplanerad, inte perfekt! Det viktigaste är att man tar tillvara på stunden, ser det lilla positiva och njuter!

Vi avslutade sedan eftermiddagen med ett biobesök för hela familjen.20150716_142440 20150716_144434 20150716_145353

20150716_151549

I brist på dragkrok på vår ”finare” bil är vi hänvisade till vår subaru när vi skall ha cyklar med.