Kebnekaise

20140725_102519

Kebnekaise sydtopp mitt i bilden.

Min man fick en dröm och längtan för något år sedan att gå upp på kebnekaise. För mig kändes det övermäktigt, något som inte är för damer, något som inte jag klarar av. En omöjlig grej helt enkelt. Han försökte få någon kompis att bli intresserad, men utan framgång. Det blev att vi gick Hetta-Pallas tillsammans på 2013 istället. När vi hade vandrat där våra vänner intresserade av att komma med på vandring med oss 2014. I något skede bestämde vi oss för Kebnekaise. Vi googlade mycket, pratade lite, planerade typ inget… Jag var livrädd och hade lite dödsångest, men kan ju faktiskt ramla sig till döds liksom. Jag har höjdskräck till tusen.

Vi kom oss iväg iallafall i slutet av juli 2014. Efter nästan 800km i bil kom vi fram till Nikkaluokta där vi sov första natten i en 4-pers campingstuga. Vi åt en rejäl hotellfrukost, duschade och drog väskorna på ryggen och började vandringen mot kebnekaise fjällstation. Det var olidligt varmt. Nästan 30 grader. Vi drack mycket vatten och vätte ner håret i var och varannan fjällbäck för att kyla ner oss.

20140723_124820

Olidligt varmt. Över 25 grader i skuggan.

Tuffa som vi var gick vi hela sträckan till fjällstation och smålog åt mesarna som kortade av sin väg med att ta båttransport en del av vägen. Väl framme vid fjällstation insåg vi att de var smartare. Vi var trötta av den långa varma vandringen och hade inte tillräckligt med kraft inför nästa dags topptur.

Vi lag upp tälten en bit innan stationen bredvid en liten fjällbäck. Vi sov i tältet och hade klockan på väckning för att stiga upp i tid. Vi startade färden upp mot toppen kl 8 på morgonen. Tälten lämnade vi uppspända med en stor del av utrustningen i. Vi tog bara med oss det mest nödvändiga.

Det var en vacker, varm men blåsig dag. Vi gick och gick och gick. Uppför, uppför och uppför. När vi svängt uppåt i dalen. Kom verkligheten emot. Det var brant, ställvis måste vi använda händerna för att kliva uppåt. När vi stannade för att pausa och äta var mina tårar inte långt borta. ”Hur i hela friden skall jag komma mig ner?” Jag hade höjdskräck. Klarade inte av att se på vyerna. Jag blev alldeles yr. Tanken på att gå högre och högre fick mig att känna panik. ”Vad gör jag här?” .

20140724_111418

Härliga vyer, men jag var otroligt höjdrädd. Vartefter som blev höjdrädslan betydligt bättre.

Tack och lov för min man som pushade vänligt och berömde mig och sa positiva saker. Så vi fortsatte sträva uppåt… några steg upp, andas, några steg igen. Sen nerför 200m för att sen börja sträva uppåt igen. Då började vi möta folk som redan varit upp. I något skede började min höjdrädsla ge med sig. Visst var jag rädd, men inte panikartad rädd. De sista 200 höjdmetrarna var vi många som strävade mot samma mål och vi mötte många som sa ”det är tungt, men det är värt det”.

Känslan när vi till slut hade den isbeklädda toppen framför oss är obeskrivbar.

20140724_160401

Äntligen fick vi syn på toppen efter många timmars vandring uppåt, uppåt…

Vi insåg att vi borde ha haft stegjärn med. Väl framme vid glaciären pausade vi några minuter och bara andades in känslan. Vi började gå uppför. Och där slog min höjdrädsla in igen. Ishalt, brant och obehagligt. Jag kämpade mig iallafall uppför. Min man hade då redan nått toppen och sprang på där som en halv galning och jag var livrädd och tog några steg i gången. Sista plattformen innan toppen sa det stop. Hit men inte längre. Jag satt på huk och vågade inte se upp eller ner… så 10 meter från toppen var vad jag klarade. Men bättre än inget, det var ändå en obeskrivbar upplevelse. Vi gjorde det! Vi kom oss upp.

Neråt gick det bättre, vi var trötta och sluta, men det var nästan som att åka nerför, stenarna rullade under fötterna och vi hade ett bra tempo. Den sista plana vandringen fram till fjällstationen, när vi såg stationen på långt håll var otroligt tung. Benen gick som av sig själv. Klockan var då över 22 på kvällen när vi kom fram till tältet. Det var skönt att tvätta upp sig med iskallt vatten ur fjällbäcken som rann bredvid tältet.

Vi hade ingen rekordtid på färden, det var inte det som var målet. Jag utmanade min kropp och själ på ett sätt som jag aldrig har gjort förr. Utan min mans pushande skulle jag inte ha klarat det. Jag skulle ha avbrutit redan vid första uppförsbacken. Jag insåg att jag kan mera än jag tror och det blev en riktigt bra träning för min uthållighet, som är alldeles för dålig. Min höjdrädsla försvann nästan helt.

Dagen efter tog vi ner tältet igen och började gå tillbaka till Nikkaluokta. Den här vägen tog vi båten för att förkorta vandringen och den var värt varenda cent. När vi steg av båten var vi också mer än väl värda en hamburgare på Lapdonalds. Det är ju nästan synd och skam att gå förbi den utan att äta där. Det är ju liksom inte alla som har ätit på en restaurang helt ute i ödemarken. Och om det smakade gott…

Väl framme vid Nikkaluokta var det otroligt skönt med en dusch innan vi åkte iväg till Kuittasjärvi där vi övernattade en sista natt innan vi körde hem.

Vi hade världens bästa väder. Lite för varmt, men konstant soligt. Vi hade fått en rejäl Kebnekaise bränna på benen. Och Ansiktet var bränt och rött av solen. Sol, sol och sol. Ullunderstället och stickatröjan var helt onödig att ha med. Jag tog alldeles för få foton under själva vandringen. Mera foton finns i min mans telefon och våra kompisar hade med sig sin systemkamera.

Barnen fick vara med mor- och farföräldrar under tiden vi var borta.
20140723_124808

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s