Kebnekaise

20140725_102519

Kebnekaise sydtopp mitt i bilden.

Min man fick en dröm och längtan för något år sedan att gå upp på kebnekaise. För mig kändes det övermäktigt, något som inte är för damer, något som inte jag klarar av. En omöjlig grej helt enkelt. Han försökte få någon kompis att bli intresserad, men utan framgång. Det blev att vi gick Hetta-Pallas tillsammans på 2013 istället. När vi hade vandrat där våra vänner intresserade av att komma med på vandring med oss 2014. I något skede bestämde vi oss för Kebnekaise. Vi googlade mycket, pratade lite, planerade typ inget… Jag var livrädd och hade lite dödsångest, men kan ju faktiskt ramla sig till döds liksom. Jag har höjdskräck till tusen.

Vi kom oss iväg iallafall i slutet av juli 2014. Efter nästan 800km i bil kom vi fram till Nikkaluokta där vi sov första natten i en 4-pers campingstuga. Vi åt en rejäl hotellfrukost, duschade och drog väskorna på ryggen och började vandringen mot kebnekaise fjällstation. Det var olidligt varmt. Nästan 30 grader. Vi drack mycket vatten och vätte ner håret i var och varannan fjällbäck för att kyla ner oss.

20140723_124820

Olidligt varmt. Över 25 grader i skuggan.

Tuffa som vi var gick vi hela sträckan till fjällstation och smålog åt mesarna som kortade av sin väg med att ta båttransport en del av vägen. Väl framme vid fjällstation insåg vi att de var smartare. Vi var trötta av den långa varma vandringen och hade inte tillräckligt med kraft inför nästa dags topptur.

Vi lag upp tälten en bit innan stationen bredvid en liten fjällbäck. Vi sov i tältet och hade klockan på väckning för att stiga upp i tid. Vi startade färden upp mot toppen kl 8 på morgonen. Tälten lämnade vi uppspända med en stor del av utrustningen i. Vi tog bara med oss det mest nödvändiga.

Det var en vacker, varm men blåsig dag. Vi gick och gick och gick. Uppför, uppför och uppför. När vi svängt uppåt i dalen. Kom verkligheten emot. Det var brant, ställvis måste vi använda händerna för att kliva uppåt. När vi stannade för att pausa och äta var mina tårar inte långt borta. ”Hur i hela friden skall jag komma mig ner?” Jag hade höjdskräck. Klarade inte av att se på vyerna. Jag blev alldeles yr. Tanken på att gå högre och högre fick mig att känna panik. ”Vad gör jag här?” .

20140724_111418

Härliga vyer, men jag var otroligt höjdrädd. Vartefter som blev höjdrädslan betydligt bättre.

Tack och lov för min man som pushade vänligt och berömde mig och sa positiva saker. Så vi fortsatte sträva uppåt… några steg upp, andas, några steg igen. Sen nerför 200m för att sen börja sträva uppåt igen. Då började vi möta folk som redan varit upp. I något skede började min höjdrädsla ge med sig. Visst var jag rädd, men inte panikartad rädd. De sista 200 höjdmetrarna var vi många som strävade mot samma mål och vi mötte många som sa ”det är tungt, men det är värt det”.

Känslan när vi till slut hade den isbeklädda toppen framför oss är obeskrivbar.

20140724_160401

Äntligen fick vi syn på toppen efter många timmars vandring uppåt, uppåt…

Vi insåg att vi borde ha haft stegjärn med. Väl framme vid glaciären pausade vi några minuter och bara andades in känslan. Vi började gå uppför. Och där slog min höjdrädsla in igen. Ishalt, brant och obehagligt. Jag kämpade mig iallafall uppför. Min man hade då redan nått toppen och sprang på där som en halv galning och jag var livrädd och tog några steg i gången. Sista plattformen innan toppen sa det stop. Hit men inte längre. Jag satt på huk och vågade inte se upp eller ner… så 10 meter från toppen var vad jag klarade. Men bättre än inget, det var ändå en obeskrivbar upplevelse. Vi gjorde det! Vi kom oss upp.

Neråt gick det bättre, vi var trötta och sluta, men det var nästan som att åka nerför, stenarna rullade under fötterna och vi hade ett bra tempo. Den sista plana vandringen fram till fjällstationen, när vi såg stationen på långt håll var otroligt tung. Benen gick som av sig själv. Klockan var då över 22 på kvällen när vi kom fram till tältet. Det var skönt att tvätta upp sig med iskallt vatten ur fjällbäcken som rann bredvid tältet.

Vi hade ingen rekordtid på färden, det var inte det som var målet. Jag utmanade min kropp och själ på ett sätt som jag aldrig har gjort förr. Utan min mans pushande skulle jag inte ha klarat det. Jag skulle ha avbrutit redan vid första uppförsbacken. Jag insåg att jag kan mera än jag tror och det blev en riktigt bra träning för min uthållighet, som är alldeles för dålig. Min höjdrädsla försvann nästan helt.

Dagen efter tog vi ner tältet igen och började gå tillbaka till Nikkaluokta. Den här vägen tog vi båten för att förkorta vandringen och den var värt varenda cent. När vi steg av båten var vi också mer än väl värda en hamburgare på Lapdonalds. Det är ju nästan synd och skam att gå förbi den utan att äta där. Det är ju liksom inte alla som har ätit på en restaurang helt ute i ödemarken. Och om det smakade gott…

Väl framme vid Nikkaluokta var det otroligt skönt med en dusch innan vi åkte iväg till Kuittasjärvi där vi övernattade en sista natt innan vi körde hem.

Vi hade världens bästa väder. Lite för varmt, men konstant soligt. Vi hade fått en rejäl Kebnekaise bränna på benen. Och Ansiktet var bränt och rött av solen. Sol, sol och sol. Ullunderstället och stickatröjan var helt onödig att ha med. Jag tog alldeles för få foton under själva vandringen. Mera foton finns i min mans telefon och våra kompisar hade med sig sin systemkamera.

Barnen fick vara med mor- och farföräldrar under tiden vi var borta.
20140723_124808

En utesöndag

Igår spenderade vi 3 timmar ute i skogen. Vi grillade mat över öppen eld. För vår del blev det uppvärmda lammlägg (tillagade i ugn över natten, möra och ofantligt goda) och nygräddade våfflor. Vi hade bara med oss pulverkaffe den här gången och igen fick vi inse att nej, det skall vara riktigt kaffe, även i skogen. Ingen fazers blå fanns i väskan och än en gång kunde jag konstatera att det måste finnas choklad i väskan när man är ute i skogen.

IMG_2694

Våffelstekning och uppvärmning av lammlägg.

20141123_132345

20141123_132335_1

Lammlägg

IMG_2695

Nygräddade våfflor smakar utmärkt i skogen.

Vuxna umgicks och barnen lekte med kompisarna. 3 timmar går fort när man har roligt. Inget tv-spel, inget mobilspel, inga filmer, bara gemenskap, utelek och samvaro. Kan man erbjuda sina barn en mera avslappnad och fri tillvaro? Vi hade sällskap av 4 andra familjer. Den minsta i sällskapet var 2 år och hen klarade bra 3 h utevistelse. Vi åkte inte till något speciellt grillställe utan vi åkte in på en skogsväg och körde till vägens slut där vi visste att det fanns möjlighet att lägga upp öppen eld. Tyst var det (eller skulle ha varit om vi hade pratat och skrattat mindre:-)) och ingen hade ”vägarna förbi”.

IMG_2706

Varm svartvinbärssaft.

Vädret var var det nu var, typiskt novemberväder? Mulet +-0 grader och ett tunt snölager på marken. Barnens kläder var våta och smutsiga och de åkte för ovanlighetens skull rakt i tvättmaskinen. Efter allt trädklättrande och krypande i mossa var kläderna inte direkt skolrepresentativa. I normala fall undviker jag att tvätta ytterkläderna för ofta. När de väl tvättas är det mer en nog nödvändigt. Är de riktigt leriga och smutsiga brukar jag nöja mig med att duscha av dem.

IMG_2707

Vinterbad

Äntligen har jag testat. Vinterbad! Jag trodde aldrig att jag skulle fixa att ta mig ett dopp i iskallt vatten. Men nu är det gjort, inte bara ett dopp, utan tre dopp i 3 gradigt åvatten. Jag kan inte skryta på längden på doppen, det var nog bara en millisekund, typ. Tur att stegen är fastbunden i bryggan.

Jag hade planerat att vinterbada det här året, men det tänkte bli till ingenting då jag fick en rejäl förkylning i början av hösten som höll i sig i 1,5 månad. Jag vågade inte doppa mig i det allt kallare åvattnet med en förkylning i kroppen. M fick en bra start på vinterbadandet då han och hans kompisar har ”karabastu” en gång i veckan.

Den här veckan när hela familjen var i bastu hade jag bestämt mig för att inte ta ett dopp, men ändå fick jag en känsla i kroppen att jag måste göra det. Så jag gick ur bastun, ner till bryggan, fram till stegen, sparka av mig skorna och gick nerför stegen tills jag kunde doppa hela kroppen, sen snabbt upp tillbaka och gallskrikande springande till bastun och där satt jag och skrattskrek en stund… grannarna trodde troligen att det var något värre som hände. Dopp nr 2 och 3 var mera sansade och lugna. 9-åringen doppade sig en gång och 7 åringen vågade sig på att doppa sin ena fot.

Och nu har jag fått mersmak för att bada i vinter. Förhoppningsvis dröjer det ännu några veckor innan isen lägger sig på ån. Då blir det paus till islossning. Det är för farlig att bada i en isvak hos oss då det finns risk att man dras med vattenströmmen in under isen. Nu efterlyser jag damer som vill testa på att vinterbada. Det skulle vara trevligt att ordna dambastu med jämna mellanrum. Men men, det är ju inte alla som vill ner i iskallt vatten…

november

Novembermånad är inte riktigt min favoritmånad. Speciellt inte med tanke på utevistelse. Det är mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem. Skogen är mörk och dyster. Nu har det dessutom regnat och slaskat så det är vått överallt. Tanken på att ta sig ut lockar inte. När det väl blir veckoslut borde man ta sig tid att vara ute i ljuset, men tyvärr har inte inspirationen infunnit sig.

Det finns ju massvis med saker man kan göra ute nu iallafall, om man får tvingat sig ut genom dörren…

Grilla pinnbröd och  korv. Steka plättar. Gå på korta skogspromenader. Geocatching. Gå på strandpromenad i höststormarna. Tänk er en brasa i höstdiset och nystekta plättar med sylt! Eller så borde vi komma oss för att inviga våra två våffeljärn ämnade för användning över öppen eld.

Roligast den här årstiden är att få ihop ett gäng som åker tillsammans ut i skog och mark. Sällskap piggar upp i det annars kompakta mörkret som årstiden bjuder på.

sovsäcksfynd

Det som vi har saknat i vårt förråd är sovsäckar åt barnen. Igår fyndade vi 2 st Haglöfs ARA +6 vid Haglöfs outlet i Haparanda. 425kronor/st. I normala fall kostar de det dubbla. Billigaste jag har sett är 79.90€ hos XXL. Vi köpte en röd och en blå. Det som vi märkte när vi kom hem är att de är tillverkade i olika material och den röda är 100g tyngre än den blå. Jag hittar ingen info om den röda på nätet. Är det kanske en äldre version? Hursomhaver borde komforten vara lika. 20141116_102225 20141116_102240 20141116_102214 20141116_102358

Skattjakt med reflex

Våra barn har födelsedagar på helt olika årstider. När dottern fyller är sommaren i antågande och det är helt naturligt att hålla kalaset ute i trädgården under äppelträdet som knoppas. Gräset har just börjat bli grönt och krokusarna blommar för fullt. Sonen fyller precis på gränsen mellan höst och vinter. Dilemmat har varit att dottern har fått ha skattjakt på sitt kalas, det är ju rätt så enkelt där ute i maj. Sonen önskade också sig en skattjakt och tyckte det var orättvist att storasyster har fått ha flera stycken. Hur ordnar man en skattjakt i novembermörker med risk snöslask och regn? Svaret blev: skattjakt med reflex.

Jag köpte reflex som var på ett ark med tejp på baksidan. Vi klippte långa remsor av reflexen. Mannen och dottern gick ut och lag upp reflex med jämna mellanrum i trädgården. Vid sista reflexen lag de en burk med godis i som ”skatt”.

Jag gick sen ut med alla kalasgästerna och hjälpte till att hitta skatten. Vi lyste runt oss med ficklampa för att se var första reflexen fanns. Sen gick vi från reflex till reflex. Första reflexen gick sådär, de visste inte riktigt vad vi sökte, när de sen upptäckte vad det var de skulle söka gick det lätt och de fick fart och sprang.

Jag hade inte tänkt delta i jakten, men jag märket att de inte klarade uppgiften helt själv. Kanske var jag dålig på att förklara eller ovana att arbeta i grupp. Hursomhaver så hittade vi skatten till slut.

Nu var det 9 pojkar i 7 års ålder som tillsammans skulle söka med 2 ficklampor som ljuskälla. Det kunde ha varit lättare att ha 2-3 pojkar i gången för att de alla skulle ha fått koncentrera sig på uppgiften. Nu var det några aktiva barn och några vara bara med. Vi bor också nära landsvägen och med snö på marken och gatlyktor nära blev det lite för ljust. Visst såg vi reflexerna, men det skulle ha varit mera spännande att söka i totalt mörker. Vi hade tur med vädret, det var -9 grader och snö på marken. Kvällen före var det runt 0 strecket och full storm med snö och vindar.

Jag rekommendera definitiv den här leken! Vi kommer nog att göra det igen. Det kostar inte så mycket och reflexen var enkla att lägga upp då de har tejp bakom. Är man ute i stora skogen är det troligen mera spännande.

Så här pedagogiskt så utvecklar det här en hel del hos barnen. Som grupp får de lära sig och öva samarbete. De lär sig vikten av att använda reflex och hur reflex fungerar i mörker. De övar sin mörkerrädsla (om de är mörkrädda som våra barn). Och framförallt: de har roligt! Det här fungerar egentligen på människor i alla åldrar. Ju äldre de är desto längre mellan reflexen kan man lämna och ha dem att gå längre in i skogen än vad man kanske gör med barn i 5-9 års ålder.

När habegäret växer

Vi försöker ju hålla oss till att inte köpa mera än nödvändigt. Både då det gäller till hushållet, kläder, prylar m.m. men visst kan vi tillåta oss att drömma och dregla över saker vi skulle kunna ha. Inom friluftsliv finns det en massa prylar både nödvändiga och mindre nödvändiga saker.

20141025_151814

Känslan…

Alltid när tillfälle ges går vi in i en friluftsaffär. Här där vi bor är närmaste friluftsaffär flera 100km bort. När jag var i Helsingfors sist passade jag på att besöka några fina affärer, bl.a. Partioaitta (2st hann jag med) och Scandinavian Outdoorstore. Jag köpte ingenting, men redan atmosfären i butiken får en på gott humör…

20141025_152210

Hestra vantar med ullfoder. Tja, man kunde ju sticka egna. Härliga färger.

20141025_152153

Ylletröjor kunde jag ha hur många som helst av.

20141025_171333

Härlig färgkombination

20141025_152141

Tröjor, tröjor, tröjor…

20141025_151819

men man kan ju inte ha allt..